Château Belair Lagrave med lammlägg

Den här gången känns det som att vinet är huvudsaken. I Systembolagets tillfälliga sortiment har det dykt upp en lika gloriös som sällsynt överraskning: mogen, utvecklad Bordeaux i överkomlig prisklass. Château Belair Lagrave finns i två årgångar - 1985 och 1986 (!). Tjugo-nånting vintage är sannerligen ingen vanlig syn på bolagets hyllor, vilket bekräftas av de goda människorna på Söderhallarnas vinsystem. Visst, ingen berömd gård. Men det kommer från Moulis, väl placerat bland de bättre distrikten i Medoc (härifrån kommer även kultvinet Chasse-Spleen, men det visste du säkert redan). Det är med spänning jag bär hem vinet och slår i Clarke's vinatlas för att hitta informationen ovan.

Men innan vi provar: vi måste hitta på någon mat också. Jag tror jag känner för lammlägg. En bra tumregel är att alltid laga mat på benet. Det gäller allt från fisk till fläsk till nöt till björn. Även lamm. Och då är lägget en rätt bra idé, lammkotlett innehåller ofta lite för mycket bindväv till och med för min smak. Till det rostad blomkål och confiterad purjo. Så här gör du:

Ingredienser:
Lammlägg, cirka 300 g/pp
Blomkål, 250 g/pp
Purjolök, en halv per person
Olivolja
Timjan
Skvätt rödvin (inte Moulisen!)

Börja med att klappa läggen torra och salta. Bryn i panna i olivolja. Lägg i ugnsform. Vispa ur stekresterna ur pannan med rödvin, meddelst trägaffel. Häll över lägget. Ställ i ugn på låg värme (170 grader) en dryg timme eller tills köttet börjar lossa från benet. Späd med vatten om pannan blir torr.

Confiterad purjo: ta bort yttre bladen och skölj. Skär löken i lika breda skivor, till exempel en halv centimeter. Packa i botten på en kastrull av lämplig storlek. Salta. Häll på olivolja. Tillsätt några blad timjan. Låt småkoka i 20 minuter.

Blomkålen delar du i bitar, kastar runt i en skål med olja och låter baka i ugnen tillsammans med lammlägget sista halvtimmen.

Servera lammägget helt, med blomkål och purjo bredvid. Skeda över stekskyn. Garnera med timjan.

Och nu vinet. Vi öppnar. Korken är  ordentligt infärgad och luktar härligt av jordkällare. Det bådar gott. Färgen är tegelröd. Det bådar också gott. Och så doften. Oh. My. God. Mogna, dova, svettig-hästiga, multna oemotståndliga toner. Det här får man inte varje dag, kids! Smaken är stram och koncentrerad med balanserade tanniner. Tuff på egen hand, men bedårande tillsammans med lammet.

Tydligen finns det en hel del flaskor. Jag ska försöka köpa så många som möjligt.