En långt pågående diskussion vid lunchbordet har berört den kanske största gastronomiska frågan genom tiderna: Frankrike eller Italien? Frankofilen M framhåller förstås raffinemanget och bredden i den klassiska franska mattraditionen, Italienkännaren G talar istället om enkelheten och rättframheten i det italienska köket.
Jag kan erkänna att båda principerna har sina poänger. Dessutom finns det ju gott om exempel som komplicerar bilden (finns det något enklare och mer rättframt än ostron?). Men accepterar vi huvuddragen är det ändå den franska inriktningen som får min röst. Framförallt för tanken om att genom matlagning förvandla även närmast oätliga råvaror till något underbart: en seg tupp till Coq au Vin, till exempel. Den som däremot bara förlitar sig på råvarornas kvalitet riskerar att ofta producera besvikelser, åtminstone på våra kalla breddgrader. Och därför är det inte positivt menat när jag sammanfattar det italienska köket på följande sätt:
"Det här är världens godaste tomat".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar